måndag 8 januari 2018

MITT 2017 OCH OFRIVILLIG AMNESI




Ibland går jag rätt fort fram och skyndar vidare till nästa utmaning. En egenskap jag egentligen tycker om hos mig själv men som också medför en mindre älskvärd sida. Jag tycks nämligen aldrig komma ihåg sådant som alla andra verkar minnas. Nu är jag så klart inte ensam i världen om att stundvis lida av (självdiagnostiserad) amnesi, eller? Finns ni där ute som kan relatera? Om inte så är det en risk jag är villig att ta. För under de första dagarna av varje nytt år börjar jag alltid reflektera över det gångna. Nådde jag mina mål? Gick mina drömmar i uppfyllelse och är de värda att fortsätta kämpa för? Jag utvärderar, omstrukturerar och effektiviserar. Ni vet hur det är. Men mitt i allt grubblande så slår det mig att mycket av det vackra som året bjudit på redan har hunnit leta sig långt bak i mitt medvetande. Där inne råder hård konkurrens om vem som ska få ta mest plats och tyvärr förlorar oftast det som redan upplevts eller utforskats. Om jag är nostalgisk? Fråga min familj. De kommer att leverera den nakna sanningen. 

Denna ofrivilliga minnesförlust som ibland infinner sig kan ta skepnaden av både en gåva och en förbannelse. En gåva i den bemärkelsen att jag inte ältar tunga och jobbiga händelser allt för länge. Vilket oprovocerat leder till en positiv livsåskådning. Och då undrar ni kanske på vilket sätt det är en förbannelse? Jo, för att alla de roliga, underbara och härliga minnena som gärna hade fått göra sig påminda en grå vardag i januari i detta nu utkämpar en brottningskamp med de nya, färskare och mer intressanta minnena. Och kampen är inte rättvis. Därför har kalendern, Facebookalbumen och Instagram blivit mina allra bästa vänner. Lite sorgligt kan tyckas. Men utan dessa livsviktiga verktyg hade jag famlat runt som i en dimma utan minsta möjlighet till att se klart.

Så, vad jag vill säga med allt detta är att en tillbakablick på 2017 fyller mig med en känsla av tacksamhet och påminner mig om vad som är viktigt. Det hjälper mig att prioritera rätt inför det som ligger framför. Jag har förstått att man ibland måste ta en titt i backspegeln för att inte glömma bort var man är påväg, hur långt man har kommit och vilka människor som gjort avtryck längs resans gång. Därför bjuder jag på några av årets höjdpunkter i bilder av den enkla anledningen att vi inte får glömma bort det fina som livet ger.
Men oroa er inte, det mesta av detta är ännu färskt i minnet. Ännu...




Min älskade lillasyster Emma gifte sig med sin Joshua.
Och min älskade Noah fångade dagen med magiska bilder.





Stolta systrar och bröllopsvärdinnor som höll i trådarna för årets fest.





Året har bestått av många roliga jobb, projekt och nya bekantskaper. År 2017 kommer jag alltid att minnas som året då jag klev ut i frilanslivet.

Foto: Sara Ullvetter

Foto: Sara Ullvetter

Foto: Sara Ullvetter





Paris. Ni förstår.

Foto: Noah Agemo

Foto: Noah Agemo

Foto: Noah Agemo




Min och Noahs första sommar som storstadsbor spenderades på cykel. Varje somrigt hörn och badvänlig klippa utforskades. 

Foto: Noah Agemo






Sist men absolut inte minst gav 2017 mig en ny familjemedlem. Min svägerska Ellen och hennes man Mattias är de lyckliga föräldrarna till denna godbiten vid namn Alessio.





Tack för ett inspirerande, frustrerande, utvecklande, utmanande, roligt och spännande år. Jag förväntar mig mycket av dig, 2018. 









































tisdag 14 november 2017

MITT STÖRSTA BERG

    Foto: Noah Agemo


När jag vill göra något, så finns det ju egentligen ingenting som hindrar mig från att göra det.
Förutom rädslan för vad andra ska tycka och tänka.
Bristen på bekräftelse över att det är en bra ide.
Negativa kommentarer från personer jag lyssnar till.
Känslan av att jag är för ung och oerfaren. 
Känslan av otillräcklighet.
Men bortsätt från det finns ju egentligen ingenting som kan hindra mig från att nå mina drömmar.
Förutom jag själv.
Mitt största berg att bestiga är min egen känsla av otillräcklighet. 

Med en inre övertygelse, hårt arbete och mod kommer jag en bit. Men ofta är det människors uppmuntran som får mig att fortsätta, som vattnar drömmen och ger den bränsle. 
Jag har märkt att även om jag omger mig med ja-sägare så är det omöjligt att undvika dem som vet hur saker borde gå till, vilken väg som leder vart och vill berätta för mig hur jag ska ta mig dit.
Det är enkelt att lyssna till dem rösterna.
Jag stör ingen. Jag håller mig på min plats. Jag sticker inte i någons ögon.
Det är tryggt. 

Men om vi alla går på samma vägar kommer vi också att sluta upp på samma ställe. En plats där det tillslut blir trångt och svårt att få luft. En plats där alla stöps i samma form och har samma åsikter. En plats där ingen längre utvecklas eller tänker i nya banor.
Nej, det är ingen plats jag vil vara på.
Jag påminner mig om det när vägen framför känns ensam.
För att få se något nytt behöver vi gå dit ingen tidigare gått.
Och vårt första berg att bestiga är vår egen känsla av otillräcklighet.
   







måndag 6 november 2017

ÖVERLEVA


Foto: Noah Agemo

Hur överlever man egentligen novembermörkret?
Hur överlever man innan den första snön fallit och tillför lite ljus till vår dystra tillvaro?
Hur överlever man när december med sitt julmys och nyårsfirande känns långt bort?
Man gör det bara. Det har varit min livsfilosofi varje vinter fram tills nu. 

Varje år när denna outhärdliga period går mot sitt slut är jag nätt och jämnt vid mina sinnens fulla bruk.
Efter en ständig kamp mot mörker och kyla. Mot bitterhet och D-vitaminbrist. Mot orkeslöshet och apati känner jag mig helt slut, redo att ge upp och släppa taget.


Men aldrig mer.  



Jag har äntligen listat ut det. Hur man överlever november.

Omöjligt, säger ni. När solen går ner 15.30 och all grönska förvandlats till 50 nyanser av grått.
Men, det är ju ändå mitt liv och jag bestämmer hur jag vill leva det.
Så här mina damer och herrar kommer Idas Hur-man-överlever-november-lista. Känn dig fri att ta del av dessa ej så avancerade life-hacks eller bara njuta av att du redan visste om dem och alltid tagit dig genom november månad med värdigheten i behåll.


Foto: Noah Agemo


1. Klä dig varmt!
Ta på dig din vinterjacka. Nu. Folk säger att man ska frysa in vintern, men lyssna inte på dem. Det är inte värt det.








































2. Boka in en resa till varmare breddgrader.
Vi har bokat en resa i januari att se fram emot. Något som hjälper att tänka på när D-vitaminbristen gör sig påmind.




The Line hotel, LA


3. Regelbundna kaffedejter med folk som ger energi. 
Förslagsvis på något av dessa kaféer:
Snickarbacken
Gast
Pascal
Kaffeverket
Pom och flora
Krukor och cafe
Fabrique












































4. GÅ UT I SOLEN.
När den tittar fram. 

5. Träna regelbundet.
Morgonträning ger mig alltid extra mycket energi för dagen. OM jag lyckas ta mig upp ur sängen. Annars funkar eftermiddagar med, för dem liksom mig tycker om att sova lite längre.

6. Ät och laga god mat!
Inte sötsaker, mat. Egentligen tycker jag inte om att lägga tid i köket men att hitta en ny spännande rätt att laga varje fredag eftermiddag ÄR kul! Och att göra det med någon man tycker om.


Så, November. BRING IT ON! 



















onsdag 20 september 2017

PARIS!


Efter en sommar beståendes av mycket jobb bestämde vi oss för att pausa i några dagar och flyga till Paris. Förutom vacker arkitektur, lummiga stadsparker & magnifika konsthallar så bjöd staden också på en hel del intressanta butiker och caféer med unika concept.
 Vad vi inte visste var att parisarna själva hade semester och vissa av våra planerade utflyktsmål hade därför inte öppet. Empreintes concept store, Coutume cafe & butiken Broken arms, för att nämna några av dem. 
Det var en rätt märklig känsla att vandra längs många gånger helt folktomma och stilla gator i en stad som är känd för att sprudla av liv. Men vi njöt av tystnaden och lugnet som infann sig och lokaliserade de gulkorn som inte hade stängt ner för månaden. Det blev en resa med rätt lite avkoppling men desto mer inspiration! Nedan bjuder jag på några av mina favoriter. 


. . .


C.O.Q HOTEL
Här bodde vi i 3 nätter. Ett boutique hotel med snygg och genomtänkt design men för långt bort från stadspulsen för min smak.






  



BLEND 
Hamburgar-hak med extremt saftiga cheeseburgare på menyn.





RALPH LAUREN FLAGSHIP STORE
En restaurang på butikens innergård. Så mysigt inrett och fantastisk stämning. Helt klart värd ett besök.




PALAIS DE TOKYO.
Konsthall i magnifika lokaler med inspirerande utställningar.




LA RECYCLERIE.
Ett café i en gammal tågstation med miljön i åtanke. Väldigt coolt ställe. 



T



THE CONRAN SHOP.
En butik med inredning, tidnigar, kläder, växter och elektronikprylar. 





MERCI.
Inredningsbutik med ett mysigt café på nedervåningen. En butik du med största sannolikhet inte lämnar tomhänt.

















tisdag 25 juli 2017

JAG HAR HITTAT HEM


Jag har hittat hem.
Så kände jag första gången jag klev över tröskeln till vad som skulle komma att bli vår lilla etta i stan.
Vi möttes av ett gigantiskt fönster från vilket den starka aprilsolen flödade in, rå betong och gipsväggar. Men det var allt vi behövde se för att förstå att dessa 35 orörda kvadratmetrar hade potentialen att förvandlas till vårt drömhem. Och efter en rafflande budgivning blev det så. 
Vi jobbade hårt en hel sommar. Våra timmar utöver heltidsjobb bestod av att göra material- och färgval samt rita upp kök och sovloft.
Det började sakta men säkert att formas till ett hem. Till vårt hem.

Under dessa hektiska sommarmånader bodde vi i resväskor sovandes hos våra familjer som välkomnade oss med öppna armar.
Jag kände mig tacksam över möjligheten att få sova med tak över huvudet och ha mat på bordet men slogs ändå ofta av saknaden över att leva och andas i mitt egna hem. En plats jag kunde dra mig tillbaka till när världen trängde sig på. En plats för återhämtning. 
Jag rycktes dock alltid ner från mina tycka-synd-om-mig-själv-moln igen varje gång jag kom att tänka på vår tid i Kambodja.
Minnena från byn som bestod av rangliga skjul på en soptipp, där några familjer hade skapat sig ett liv. Barnen som sprang runt bland smutsen och lekte och skrattade. Dem ägde ingenting men utstrålade ändå en sprudlande livsglädje. Jag påmindes återigen om vad som verkligen betyder något och att materiella ting aldrig kan ge sann lycka.        

En kväll i slutet av september när hösten börjat smyga sig på, kröp vi för första gången ner under duntäckena i vår alldeles egna säng, på vårt alldeles egna sovloft, i vår alldeles egna lägenhet. Tacksamheten sköljde över mig som en mäktig våg och jag somnade med ett lätt hjärta.

Nu, nästan ett år senare försöker jag att fortfarande bära med mig den känslan. Det har blivit ett dagligt mål för mig.
Att aldrig glömma bort och aldrig ta föregivet,
vilket otroligt stort privilegium det är
att få ha ett eget hem.

















 











    

fredag 14 juli 2017

DU SOM SKRIVER



...

Du som skriver, kan du hålla med om att en näst intill euforisk känsla infinner sig när du får sätta ord på dina tankar?
En känsla av att varje stavelse, tanke, stund och händelse utgör en vacker helhet.
Inget slösas bort. Inget är meningslöst.  
Du förs till en plats som inte riktigt är här och nu.
Den är mer som en sida i livets roman.
Där tiden står stilla och allting är möjligt.
Där alla vanliga och ovanliga dagar blir till ett operfekt perfekt porträtt.
Där det inte spelar någon roll vad som hänt.
Utan vart jag går.
Och jag kan gå precis vart jag vill.

//Ida