tisdag 25 juli 2017

JAG HAR HITTAT HEM


Jag har hittat hem.
Så kände jag första gången jag klev över tröskeln till vad som skulle komma att bli vår lilla etta i stan.
Vi möttes av ett gigantiskt fönster från vilket den starka aprilsolen flödade in, rå betong och gipsväggar. Men det var allt vi behövde se för att förstå att dessa 35 orörda kvadratmetrar hade potentialen att förvandlas till vårt drömhem. Och efter en rafflande budgivning blev det så. 
Vi jobbade hårt en hel sommar. Våra timmar utöver heltidsjobb bestod av att göra material- och färgval samt rita upp kök och sovloft.
Det började sakta men säkert att formas till ett hem. Till vårt hem.

Under dessa hektiska sommarmånader bodde vi i resväskor sovandes hos våra familjer som välkomnade oss med öppna armar.
Jag kände mig tacksam över möjligheten att få sova med tak över huvudet och ha mat på bordet men slogs ändå ofta av saknaden över att leva och andas i mitt egna hem. En plats jag kunde dra mig tillbaka till när världen trängde sig på. En plats för återhämtning. 
Jag rycktes dock alltid ner från mina tycka-synd-om-mig-själv-moln igen varje gång jag kom att tänka på vår tid i Kambodja.
Minnena från byn som bestod av rangliga skjul på en soptipp, där några familjer hade skapat sig ett liv. Barnen som sprang runt bland smutsen och lekte och skrattade. Dem ägde ingenting men utstrålade ändå en sprudlande livsglädje. Jag påmindes återigen om vad som verkligen betyder något och att materiella ting aldrig kan ge sann lycka.        

En kväll i slutet av september när hösten börjat smyga sig på, kröp vi för första gången ner under duntäckena i vår alldeles egna säng, på vårt alldeles egna sovloft, i vår alldeles egna lägenhet. Tacksamheten sköljde över mig som en mäktig våg och jag somnade med ett lätt hjärta.

Nu, nästan ett år senare försöker jag att fortfarande bära med mig den känslan. Det har blivit ett dagligt mål för mig.
Att aldrig glömma bort och aldrig ta föregivet,
vilket otroligt stort privilegium det är
att få ha ett eget hem.

















 











    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar