tisdag 14 november 2017

MITT STÖRSTA BERG

    Foto: Noah Agemo


När jag vill göra något, så finns det ju egentligen ingenting som hindrar mig från att göra det.
Förutom rädslan för vad andra ska tycka och tänka.
Bristen på bekräftelse över att det är en bra ide.
Negativa kommentarer från personer jag lyssnar till.
Känslan av att jag är för ung och oerfaren. 
Känslan av otillräcklighet.
Men bortsätt från det finns ju egentligen ingenting som kan hindra mig från att nå mina drömmar.
Förutom jag själv.
Mitt största berg att bestiga är min egen känsla av otillräcklighet. 

Med en inre övertygelse, hårt arbete och mod kommer jag en bit. Men ofta är det människors uppmuntran som får mig att fortsätta, som vattnar drömmen och ger den bränsle. 
Jag har märkt att även om jag omger mig med ja-sägare så är det omöjligt att undvika dem som vet hur saker borde gå till, vilken väg som leder vart och vill berätta för mig hur jag ska ta mig dit.
Det är enkelt att lyssna till dem rösterna.
Jag stör ingen. Jag håller mig på min plats. Jag sticker inte i någons ögon.
Det är tryggt. 

Men om vi alla går på samma vägar kommer vi också att sluta upp på samma ställe. En plats där det tillslut blir trångt och svårt att få luft. En plats där alla stöps i samma form och har samma åsikter. En plats där ingen längre utvecklas eller tänker i nya banor.
Nej, det är ingen plats jag vil vara på.
Jag påminner mig om det när vägen framför känns ensam.
För att få se något nytt behöver vi gå dit ingen tidigare gått.
Och vårt första berg att bestiga är vår egen känsla av otillräcklighet.
   







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar