Ibland går jag rätt fort fram och skyndar vidare till nästa utmaning. En egenskap jag egentligen tycker om hos mig själv men som också medför en mindre älskvärd sida. Jag tycks nämligen aldrig komma ihåg sådant som alla andra verkar minnas. Nu är jag så klart inte ensam i världen om att stundvis lida av (självdiagnostiserad) amnesi, eller? Finns ni där ute som kan relatera? Om inte så är det en risk jag är villig att ta. För under de första dagarna av varje nytt år börjar jag alltid reflektera över det gångna. Nådde jag mina mål? Gick mina drömmar i uppfyllelse och är de värda att fortsätta kämpa för? Jag utvärderar, omstrukturerar och effektiviserar. Ni vet hur det är. Men mitt i allt grubblande så slår det mig att mycket av det vackra som året bjudit på redan har hunnit leta sig långt bak i mitt medvetande. Där inne råder hård konkurrens om vem som ska få ta mest plats och tyvärr förlorar oftast det som redan upplevts eller utforskats. Om jag är nostalgisk? Fråga min familj. De kommer att leverera den nakna sanningen.
Denna ofrivilliga minnesförlust som ibland infinner sig kan ta skepnaden av både en gåva och en förbannelse. En gåva i den bemärkelsen att jag inte ältar tunga och jobbiga händelser allt för länge. Vilket oprovocerat leder till en positiv livsåskådning. Och då undrar ni kanske på vilket sätt det är en förbannelse? Jo, för att alla de roliga, underbara och härliga minnena som gärna hade fått göra sig påminda en grå vardag i januari i detta nu utkämpar en brottningskamp med de nya, färskare och mer intressanta minnena. Och kampen är inte rättvis. Därför har kalendern, Facebookalbumen och Instagram blivit mina allra bästa vänner. Lite sorgligt kan tyckas. Men utan dessa livsviktiga verktyg hade jag famlat runt som i en dimma utan minsta möjlighet till att se klart.
Så, vad jag vill säga med allt detta är att en tillbakablick på 2017 fyller mig med en känsla av tacksamhet och påminner mig om vad som är viktigt. Det hjälper mig att prioritera rätt inför det som ligger framför. Jag har förstått att man ibland måste ta en titt i backspegeln för att inte glömma bort var man är påväg, hur långt man har kommit och vilka människor som gjort avtryck längs resans gång. Därför bjuder jag på några av årets höjdpunkter i bilder av den enkla anledningen att vi inte får glömma bort det fina som livet ger.
Men oroa er inte, det mesta av detta är ännu färskt i minnet. Ännu...
Min älskade lillasyster Emma gifte sig med sin Joshua.
Och min älskade Noah fångade dagen med magiska bilder.
Stolta systrar och bröllopsvärdinnor som höll i trådarna för årets fest.
Året har bestått av många roliga jobb, projekt och nya bekantskaper. År 2017 kommer jag alltid att minnas som året då jag klev ut i frilanslivet.
Foto: Sara Ullvetter
Foto: Sara Ullvetter
Foto: Sara Ullvetter
Paris. Ni förstår.
Foto: Noah Agemo
Foto: Noah Agemo
Foto: Noah Agemo
Min och Noahs första sommar som storstadsbor spenderades på cykel. Varje somrigt hörn och badvänlig klippa utforskades.
Foto: Noah Agemo
Sist men absolut inte minst gav 2017 mig en ny familjemedlem. Min svägerska Ellen och hennes man Mattias är de lyckliga föräldrarna till denna godbiten vid namn Alessio.
Tack för ett inspirerande, frustrerande, utvecklande, utmanande, roligt och spännande år. Jag förväntar mig mycket av dig, 2018.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar